Sonja Siltala

Sonja Siltala är en finsk fotograf som bosatt sig i Nordnorge. Hon har fotograferat Finnmarks kväner och är aktuell med en ny fotoserie. Hennes fotografier har ställts ut både i Finland och Norge.

Kan du berätta kort om dig själv och ditt jobb? Hur kom det sig att du flyttade till Norge och började jobba här?

Jag är fotograf och mamma till 6-åriga Venla. Jag jobbar i bildarkivet vid Finnmarks landskapsbibliotek, och mitt ansvarsområde innefattar arkivering av gamla fotografier från Finnmarks område och även dokumentering av nutiden. Jag tog min magisterexamen i fotokonst från Konstindustriella högskolan i Helsingfors år 1997. Jag blev tipsad att söka platsen som assistent till ett fotodigitaliseringsprojekt i Vadsø hösten 2000. Då var det inget som hindrade mig från att åka till ett nytt och främmande ställe. Efter studierna och examen hade jag varit ett tag arbetslös, varit visstidsanställd fotograf vid Helsingfors stadsmuseum och jobbat med egen fotokonst på bidragspengar och deltagit i utställningar. Till en början var det meningen att jag skulle stanna ett eller två år i Norge, hittills har det blivit 17 år i Finnmark.

Vad har du på gång just nu?

Jag har precis blivit klar med fotoserien ”Finlendere i Finnmark”. Bilderna och utställningen är en del av den nordiska arkivdagen i Finnmarks landskapsbibliotek och firar samtidigt också 100-åriga Finland. De finska invandrare som jag har fotograferat har kommit till Nordnorge under fem olika årtionden, den äldsta 1963 och den yngsta 2004. Bilderna finns för tillfället till påsyn i biblioteken i Vadsø och Porsanger, och senare under 2018 eventuellt också i Båtsfjord och Tana. I maj var jag tjänstledig och gjorde en fotoperformativ bildserie tillsammans med Katariina Angeria och Merja Briñón för Kven Connections finsk-norska samarbetsprojekt. Projektets grundidé var att granska kvänkultur med samtidskonstens medel. I bilderna framställdes vi i olika landskap, iklädda folkdräkter. Vi upplevde att folkdräkterna hjälpte oss att uppnå något väsentligt gällande kvänernas öden och utmaningar i livet på nytt land över hundra år bakåt i tiden. Utställningen åker vidare efter Vadsø museum till Arktikum i Rovaniemi i april 2018.

Under din karriär har du fotograferat kring många olika ämnen allt från människor till naturen och ett av dina projekt dokumenterar kväner i Nordnorge. Hur fick du inspiration till detta projekt?

Det stämmer, att jag har jobbat med kväntemat förut. När jag kom till Norge kämpade jag till en början med min rostiga svenska. Rätt snabbt lade jag märke till finskbesläktade namn och stötte på folk som talade ”gammaldags finska”. Kopplingen och förståelsen för kväner uppstod naturligt via språket, och glädjen var ömsesidig. Jag fotograferade under en lång tidsperiod vid sidan om mitt dagliga arbete, sammanlagt under sex års tid. Slutresultatet blev fotoboken ”Tunturin ja meren kansa” som blev klar 2007, och en utställningsturné i Finland och Norge. Fotoprojektet med kväner har på ett sätt stadgat mig i Finnmark. Jag har bekantat mig med den norra regionens historia och släktenas mångfald, och jag har också haft stor nytta av det i mitt arbete i bildarkivet.

Vad är det bästa och det mest utmanande med ditt jobb?

Det bästa i mitt fotografyrke är att själva fotograferandet och motiven ständigt drar en i nya riktningar. Att träffa nya människor i samband med fotografering är alltid lika spännande och intressant. Att fotografera landskap och natur är friare och jag kan samtidigt till och med gå på utflykt och ta med min dotter. Med hjälp av fotograferingen har jag lärt mig nya saker, bland annat att känna igen fåglar. I bildarkivet i sin tur upplever jag de bästa stunderna när de sökta bilderna hittas och kunden är nöjd. Bildlagring och oron över hur digitala bilder kommer att bevaras om några decennier skapar utmaningar. Upphovsrätt och tillstånd som har med publicering av bilder att göra är också saker som förvirrar och tar tid.

Vad är det mest spännande inom den norska kulturen just nu?

Deichmanske-huvudbiblioteket i Bjørvika i Oslo står klart 2019 och får Edvard Munch-muséet som sin granne 2020. Bägge två är stora kultursatsningar, kulturfrämjare och inspiratörer också för kommande generationer. Jag är också imponerad av norska (i stort sett) volontärbaserade konstföreningars verksamhet, att de aktivt ställer ut kvalitativ konst också på små orter.