Konstnärintervju med Kaputt: identitet, begär och sexualitet i det senkapitalistiska samhället

Under residensen jobbade ni med scenkonstverket Kaputt som är en samproduktion med Teater Viirus och som får premiär våren 2024 i Helsingfors. Verket behandlar tematiskt hur identitet, begär och sexualitet formas i det senkapitalistiska samhället. Kan ni berätta mer om verket och vad det handlar om?

Kaputt har rätt många tematiska trådar. Dels behandlar Kaputt senkapitalistiska sinnestillstånd som bottenlös lust, utmattning, mani, depression, rastlöshet, en viss gränslöshet och alienation i uppfattningen om jaget och en kollektivt delad upplevelse av isolering och ensamhet. Eftersom dessa sinnestillstånd ofta är väldigt kroppsliga tillstånd sker Kaputt mycket i och kring kroppen och tematiserar på det sättet en kroppslig och affektiv upplevelse av levandet i ett senkapitalistiskt samhälle.

Så behandlar Kaputt en viss slags förändring av maskulinitet via njutningsfylld underkastelse. I Kaputt delas banala och konstiga vardagsfantasier på ett dansgolv, bland dansande kroppar. Karaktärerna är ensamma och tillsammans, de söker både ensamhet och kontakt. De har slutat känna igen sina behov och försöker skapa helt nya behov. Förändring kan ske via både banala och absurda rutter.

Kaputt är inte så intresserad av att etablera en moralisk ståndpunkt angående frågorna den behandlar. Den tematiska behandlingen sker snarare i något slags ambivalent tillstånd där vi inte mera vet vad vi vill och varför, och hur vi överhuvudtaget känner och varför. Och det här är kanske upplevelsen av kapitalism som ett kroppsligt och emotionellt tillstånd. Ett tillstånd där vi inte mera kan avgöra om våra mest intima och privata begär, behov, rädslor, förhoppningar och drömmar är våra egna eller standardiserade massprodukter av det patriarkala senkapitalistiska samhället.

Enligt er beskrivning har gränsen mellan det privata och det offentliga blivit alltmer flytande och diffust i ett senkapitalistiskt samhälle, hur granskar ni detta i Kaputt?

Vi granskar denna gräns ur en kroppslig vinkel. Och till det kroppsliga hör givetvis även röst som kan producera text. Själva föreställningssituationen, att uppträda inför en publik, är ju offentligt i allra högsta grad. Denna urgamla plattform för offentlighet är däremot helt annorlunda än den offentlighet vi projicerar och utsätts för i digitala medier. Den digitala offentligheten är mer diffus och den är kapitaliserad. Kanske en tes är, att då människans mest privata begär har produktifierats och offentliggjorts med våld, förändras upplevelsen av ens kropp, dess gränser och viljor. Mycket i Kaputt bygger just på en dold, inre vilja. Den vill vi försöka frigöra.

Hur har det varit att jobba vid Davvi -senter for scenekunst och omgivningen i Hammerfest? Vad har residensen möjliggjort för er arbetsprocess?

Residensen gav oss möjlighet att verkligen fördjupa oss i materialet i lugn och ro, utan vardagliga avbrott som uppstår vid en normal skapandeprocess hemma i Helsingfors. Eftersom texten är intim, tyckte jag att det var fint att vi kunde dela en intim och isolerad vardag tillsammans i Hammerfest. Vi känner varandra från förr, men har aldrig delat en lika isolerad vardag. Vi gjorde nästan alla butiksbesök tillsammans, lagade middag ihop, drack vin och hade en obligatoriskt kortspel varje kväll efter middagen. Vissa dagar vandrade vi i fjällen eller besökte Hammerfest simhall. Vardagen kändes simpel och väldigt koncentrerad. Det är ju något med att Hammerfest känns som en plats i världens ände – det gör att man blir ganska ödmjuk för naturen omkring en.

Det var ett stort privilegium att få sparka i gång processen med två veckors utforskning tillsammans med en regissör. Som skådespelare är man oftast sist in i processen när man kommer till en produktions kollationering. Att få börja med residens var att få etablera en relation aktörerna emellan, en tydlig gemensam referenspunkt.

Er arbetsgrupp består av både finlandssvenska och norska medlemmar, hur syns detta i Kaputt?

Som norsk upplever jag (Ole) att vi inom gruppen delar med oss av olika samhälleliga referenser, vi utväxlar norska och finländska/finlandssvenska erfarenheter.

Rent konkret, på scenen, syns det även i vår flerspråkighet. Vi leker med språkliga uttryck, dialekter och röstlägen. Låter den språkkulturella mångfalden komma fram.

Ni jobbar på svenska, ett minoritetsspråk i Finland. Vilken betydelse har den nordiska kontexten för er?

Vi skulle gärna se att den nordiska kontexten hade en större betydelse för oss. Största delen av vår arbetsgrupp arbetar både på svenska och finska på det finländska scenkonstfältet. Så vi är inte isolerade från den finskspråkiga kontexten i Finland, utan arbetar simultant på svenska och finska. Däremot känner vi att de nordiska länderna är ganska isolerade från varandra vad det kommer till konkret konstnärligt samarbete och kontakt över nationsgränser och konstnärliga kontexter. Den isoleringen vill vi gärna utmana.

Hur ser ni framtiden av ert projekt?

Nu siktar vi på att göra ett så intressant verk som möjligt. Premiären sker i början av april på Teater Viirus i Helsingfors. Arbetsgruppen möts nästa gång i december i Helsingfors. Samtidigt planeras nordiska gästspel av Kaputt, för hösten 2024.

Text: Vida Colliander