«Det har länge varit en dröm för mig att göra en lång fiktionsfilm på skoltsamiska» – Intervju med manusförfattaren och regissören Katja Gauriloff

Katja Gauriloff är manusförfattare och filmregissör. Gauriloffs filmer har visats på flera internationella filmfestivaler och hennes dokumentärer Huuto tuuleen (2007) och Säilöttyjä unelmia (2011) har belönats med finska statens kvalitetsstöd för filmproduktion. Kuun metsän Kaisa vann Jussi-priset för bästa finländska dokumentärfilm 2016 och 2017 tilldelades Gauriloff Skábmagovat-priset. Gauriloffs första fiktionsfilm Baby Jane hade premiär 2019 och hennes senaste långfilm Jeʹvida fick premiär 2023.

Jeʹvida är världens första skoltsamiska film. Filmen har vunnit flera priser, bland annat tre Jussi-priser i kategorierna kostymdesign, ljuddesign och musik. Vi intervjuade Gauriloff om filmen och dess bakgrund.

Läs intervjun på skoltsamiska här.

Varför ville du berätta Jeʹvidas historia?

Det har länge varit en dröm för mig att göra en film på skoltsamiska och särskilt en lång fiktionsfilm. Den största inspirationen till den här filmen har nog varit min egen mamma. Hon berättade många historier om sin egen barndom och ungdomstid för mig när jag var barn. Utöver det har jag inspirerats av mina egna barndomsminnen och min fantasi. Jag minns till exempel att jag skulle ha pratat med min avlidne farfar på samma sätt som flickan i filmen.

Jag har också velat berätta om tvångsförfinskningen efter kriget och internatskolorna dit nästan alla samiska barn fördes på den tiden. Internatskolorna upphörde i Finland först på 1980-talet. De samiska barnen hölls i internatskolorna under en mycket lång tid, och i dessa skolor blev de avklädda sin egen kultur. Jag ville göra en film om uppgivandet av kulturen.

En bakomliggande orsak är också mitt eget förflutna. Redan i mycket ung ålder förstod jag att jag inte talar mitt eget modersmål. Min mamma och min släkt har ett eget språk som jag inte pratar, och det fick mig att undra varför. Därför har jag varit tvungen att söka svar genom filmer. Jag insåg att detta inte bara är en sorg eller förlust för mig och vår familj, utan det berör hela min generation.

Je’vida är världens första skoltsamiska film. De flesta av skådespelarna är skoltsamer, som inte hade någon tidigare erfarenhet av skådespeleri. Hur var det att arbeta med dem?

Det största hindret för att lyckas med filmen, som jag hade drömt om att göra i över 15 år, var att jag inte skulle hitta de rätta skådespelarna. Vi har ett så litet språk att det naturligtvis inte finns några professionella skådespelare som talar skoltsamiska.

Men när vi väl hade hittat de rätta personerna var det underbart att arbeta med dem. Alla gav järnet och kastade sig in i rollerna som anpassades efter skådespelarna. Eftersom huvudrollen spelades av ett åttaårigt barn, var det viktigt att ge henne frihet att spela och tolka rollen själv. Därför blev karaktären Jeʹvida lite annorlunda än vad jag ursprungligen hade skrivit. Vi tycker att vi lyckades bra.

I början hade vi en repetitionsperiod med alla skådespelare och sedan repeterade de deras egna roller. Ursprungligen skrev vi hela dialogen på finska, men allt översattes till skoltsamiska. Vi översatte inte bara texten utan också alla tankar till skoltsamiska. I det skedet hade vi naturligtvis språkmästare och översättare som hjälpte oss. Språkmästaren deltog också i repetitionerna och under inspelningen. Skådespelarna hade hela tiden hens stöd då de arbetade med det ganska svåra språket.

Varför ville du filma Jeʹvida i svartvitt?

Den här frågan har ofta ställts och det finns också flera orsaker. Huvudanledningen är nog att jag själv gillar svartvit film och stilen. Det är underbart enkelt och det passar min estetik. En annan anledning är min tidigare film Kuun metsän Kaisa. Jag känner att den är en slags systerfilm till den här filmen [Jeʹvida]. Kuun metsän Kaisa slutar i efterkrigstiden, och det är där den här [Jeʹvida] börjar. Jag ville fortsätta med samma visuella stil i det här verket.

Som barn har jag också sett många fotografier i våra familjealbum och till och med i böcker där mina släktingar förekommer. Det finns ett jättevackert svartvitt foto av min mamma när hon är i tjugoårsåldern. Det har alltid varit en slags skatt för mig. Fotot av flickan i filmen Jeʹvida är lite av en kopia av det här fotot av min mamma.

Senare förstod jag att de här inte är vanliga familjealbum foton, utan att de är tagna av forskare och utomstående och att fotona därmed representerar deras blick. Jag ville själv använda mig av den [blicken] och ge den tillbaka till mitt eget folk. På engelska skulle jag kunna använda termen reclaim. Då skådespelarna framträdde framför kameran hoppas jag att den skoltsamiska regissörens blick var trygg och tillitsfull. Det faktum att de lyckades så bra med sitt skådespeleri är kanske för mig reclaim. Jag hoppas att den samiska tittaren känner samma trygghet när hen ser filmen.

Naturen och miljön spelar en viktig roll i filmen. Påverkade inspelningsplatserna berättelsen och den visuella stilen i filmen?

Naturligtvis. Det var väldigt viktigt för mig att spela in i rätt miljö. Huvudsakligen spelades filmen in på gården av en autentisk gammal skoltsamisk gård vid Sevettijärvi. Även scenerna i internatskolan spelades in i Sevettijärvis internatskola, som hade förblivit orörd från den tiden. Vi hade lite bråttom att filma, eftersom byggnaden revs ner efter inspelningen.

Genom att filma i svartvitt ville jag undvika romantiseringen av naturen. Vi ser så många vackra bilder från Lappland, som är tagna ur ett turismperspektiv.Det svartvita tar bort romantiseringen av naturen. Förutom norrskenet fungerade den svartvita färgvärlden bra.

Vilka är dina planer för framtiden?

För tillfället skriver jag en ny film, och jag har även flera andra projekt på gång. Jag har tidigare också gjort dokumentärfilm och jag skulle vilja göra en dokumentärfilm härnäst. Utöver det har jag ämnen för fiktion och kortfilmer. Filmen Parvet, som jag har regisserat tillsammans med Hannaleena Hauru, har snart premiär i Finland. För närvarande arbetar jag på stipendium och är i den lyckliga situationen att jag kan koncentrera mig på att skriva.

Katja Gauriloff deltog i Tromsø Filmfestival som en del av Finsk-norsk kulturinstitutts program NORD – Cultural Bridges. Programmet syfte är att stödja nätverk och aktiviteter mellan aktörer från norra Norge, norra Finland och Sápmi.

Läs också institutets intervju med manusförfattaren och filmregissören Suvi West.