“Vi behöver våga skaka om och skapa konst som både behandlar och ger upphov till friktion” – Intervju med arbetsgruppen bakom Swedish Asshole

Skådespelaren Antonia Atarah, danskonstnären Johanna Karlberg och Alen Nsambu samt ljuddesigner och musiker Nicolas “Leissi” Rehn tillbringade tre veckor på residenset vid Davvi – Senter for scenekunst i Hammerfest i september 2025. Vi ställde gruppen frågor om residensperioden och verket.

Under residensen arbetade ni med scenkonstverket Swedish Asshole, som är en del av Viirus Guest-programmet och får premiär våren 2026 i Helsingfors. Kan ni berätta mer om verket och vad det handlar om?

Swedish Asshole är ett scenkonstverk som behandlar finlandssvenska sociala koder samt dess kultur. Den finlandssvenska minoriteten är kvarlevorna av en kolonialtid i Finland, då Finland var under svenskt styre. Istället för att vara en förtryckt minoritet är finlandssvenskar den mest privilegierade minoriteten i världen. Den är vit, rik, välutbildad och har som grupp högre levnadsstandard än den finländska befolkningen. Det svenska språket i Finland är tryggat genom dess status som nationalspråk. Den finlandssvenska personen försöker ständigt assimilera till det som gynnar hen mest i stunden; svenne nu, finne imorgon. Beteendet att vända kappan efter vinden är kännetecknande för finlandssvenskar till och med i politiskt sammanhang; Svenska Folkpartiet gör vad som helst för att få vara med i regeringen.

Föreställningen leker med den finlandssvenska beundran och strävan till det sverigesvenska, samtidigt som den motsägelsefullt tar avstånd från det. Föreställningen leker med referenser av reality-TV med absurda inslag – den röda tråden är tre Svenska Hollywoodfruar med både mindervärdeskomplex och storhetsvansinne, som kämpar sig fram genom föreställningen och tar olika skepnader i tävlingen om att vinna, synas och höras mest. De är vidriga samtidigt som de ändå är så mänskliga och sköra, och förhoppningsvis kommer dessa karaktärer även att väcka stunder av igenkännelse hos publiken.

Ni beskriver att verket dechiffrerar finlandssvenska logiker och sociala koder. Hur tar sig dessa koder uttryck i kropp och rörelse på scenen, och hur använder ni scenrummet för att undersöka dem?

Vi har arbetat mycket med audacity, det vill säga fräckhet och med att ta plats. Vi har närmat oss olika material med den mentaliteten att man som performer medvetet strävar efter att ta mest plats och strävar efter att synas mest och överrösta de andra. Kanske lite “gubbig” energi? Lite manspreading och svamlande monologer – Swedish Asshole är en karaktär som inte ifrågasätter sin egen åsikt, kunskap eller sin plats vid bordet.

I förhållande till dessa metoder så kommer vi till kärnan i det vi arbetar med, alltså hur representation och identitet påverkar den konst vi gör och hur vår konst blir sedd av omvärlden. Vi leker mycket med intertextuella referenser och hänvisar till olika verk som man kan placera i kategorin “provokativ vit scenkonst” och kontextualiserar dem på nytt. Swedish Asshole lånar konstnärliga intryck och idéer från höger och vänster utan samvetskval; det viktiga är att inspireras och skapa intressant konst.

Hur har själva platsen och tiden i Hammerfest påverkat ert arbete med Swedish Asshole? Kan ni berätta om hur residensen har sett ut och vad som varit mest betydelsefullt för ert arbete?

Vi tre (Johanna, Alen och Antonia) som står på scenen, fick möjlighet att fördjupa vårt gemensamma skapande och hur vi arbetar tillsammans på scenen. Efter en längre paus kunde vi återvända till vårt tema, fortsätta arbeta vidare med både gamla och nya idéer och börja se de större helheterna av hur verket faktiskt kan ta form.

Vi bär alla på olika erfarenheter av utanförskap, något vi upplever som ett relevant perspektiv när det gäller den minoritet vi skildrar. Under residenset i Hammerfest fick vi möjlighet att utforska våra likheter och olikheter och närma oss ett arbetssätt där vi fungerar som en trio.

Tack vare vår ljuddesigner kunde vi dessutom arbeta ännu mer på djupet och tydligare se verkets helhetsbilder och vilka steg som väntar härnäst. Vi lämnade Hammerfest inte bara med den underbara känslan av att ha arbetat intensivt i ett kulturcenter med optimala resurser, utan också med en klarare bild av verkets dramaturgi och estetik.

Vilken roll spelar den nordiska miljön och vilka samarbetsmöjligheter ger det nordiska språket?

Den nordiska miljön spelar en central roll i vårt verk, eftersom det även behandlar den komplexa och ibland motstridiga «syskonrelationen» mellan Finland och Sverige . En relation som i hög grad format den finlandssvenska minoriteten. Kärnan i detta ligger i språkpolitiken och i hur det svenska språket historiskt har påverkat identitet, tillhörighet och maktförhållanden.

På scenen leker vi med ljudandet av de olika nordiska språken, och imitationen av de olika sounden språken har skapar förhoppningsvis både djup, igenkänning och humor för en nordisk publik. Eftersom våra länder delar mycket historia, humor, uttryck och sociala koder, blir stora delar av verket direkt relaterbara. Denna igenkännbarhet förstärker verkets tematik och gör att publiken kan spegla sig i frågorna kring både friktion och samhörighet som verket utforskar.Detta öppnar förhoppningsvis även dörren för samarbeten och turnéer inom Norden.

Hur hoppas ni att publiken ska reagera på verket?

Några centrala frågor i processen är hur provokativa handlingar på scenen och provokativt innehåll tolkas beroende på vem som står på scenen, alltså hur olika kroppar får olika betydelse på scenen. Vithetsnormen och social status inom finlandssvensk (och nordisk) kontext är centrala utgångspunkter. Vi hoppas att detta ska väcka diskussion om vithet och privilegier inom finlandssvenska kretsar, på konstfältet och i samhället överlag.

Vi har länge diskuterat behovet av att utmana och skapa friktion med vårt konstnärliga arbete. Allt oftare märker vi hur rädslan smyger sig på – rädsla för att påstå något opassande, rädsla för att beröra det som är svårt att tala om. I stället lockas vi av att göra oss själva passiva och skapa konst som är neutral, opartisk och öppen för tolkning.

Men vårt samhälle är inte ett tryggt rum där det råder konsensus. Istället rymmer det massvis av strukturella och hierarkiska orättvisor och är en plats där vi alla inte är jämlika, och genom konsten har vi möjlighet att synliggöra just detta. Vi behöver våga skaka om och skapa konst som både behandlar och ger upphov till friktion samt att våga stanna kvar i det som är obekvämt.

En stereotyp om finlandssvenskar är att vi gör allt vi kan för att inte skapa «dålig stämning”. Därför hoppas vi att publiken kanske känner av lite “dålig stämning” och att något har rört på sig, skavt eller öppnat upp något. Att de som sitter i publiken kanske lämnar rummet lite uppskakade, lite förändrade, eller på något sätt berörda.

Hur ser ni på den närmaste framtiden för er och ert projekt?

Hela arbetsgruppen, som består av sammanlagt åtta konstnärer, fortsätter med det konstnärliga arbetet i januari 2026, och arbetar med sikte på vår premiär, som äger rum den 4e mars. Egentligen ligger det mest spännande arbetsskedet framför oss, då ljus, ljud, kostym och rekvisita äntligen kommer ta form och bli en konkret del av de olika material vi redan skapat.

Sedan hoppas vi naturligtvis att verket ska få ett långt liv och att vi kan turnera med verket i Norden.

–

Residenset möjliggjordes i samarbete mellan Davvi – Senter for scenekunst, Svenska kulturfonden, och Finsk-norsk kulturinstitutt.