Publisert 7.03.2017
9.-22.3 visas fem långfilmer av den finlandssvenske regissören Klaus Härö på Cinemateket i Oslo. I samband med visningen av Fäktaren torsdag 9.3 kl. 18 berättar han om sitt filmskapande i samtal med Cinematekets Jan Langlo.
Härö har vunnit fler än 60 priser på festivaler runt om i världen, bl.a. The Crystal Bear på filmfestivalen i Berlin och det prestigefyllda Ingmar Bergman-priset. Hans senaste film Fäktaren (2015) blev nominerad till The Golden Globes 2016.
Vad är det mest inspirerande med att jobba som filmregissör enligt dig?
Det är förändringarna av en vision, från manus till att filmen är klar. Allt under processen påverkar slutresultatet och det blir en modifiering av visionen. Alla är med och bidrar till filmens slutresultat, fotografen, skådespelarna, alla. Filmen blir oundvikligen bättre tack vare allas deltagande. Trots det måste någon ändå dra en linje. Det måste finnas en coach, regissören, men alla är med och bidrar till slutresultatet.
Du har regisserat fem långfilmer; Elina – som om jag inte fanns (2003), Den bästa av mödrar (2005), Den nya människan (2007), Post till pastor Jakob (2009) och Fäktaren (2015). Vilken av filmerna har haft störst betydelse för dig? På vilket sätt?
Svår fråga, varje film har gett något. Man tar alltid med sig något från den tidigare filmen till nästa film. Elina – som om jag inte fanns var som att gå i filmskolan igen, man fick lära sig att göra film från början. Den bästa av mödrar har varit den svåraste filmen, Fäktaren krävde den erfarenhet som jag samlat på mig i och med att det kom nya svårigheter emot. Eftersom språken och kulturen var nya var filmen därför svår att göra. Där krävdes övning och erfarenhet. Post till Pastor Jakob var filmen som jag första gången fann glädjen i att finnas på inspelningsplatsen. Det var en mindre produktion och filmen gjordes tillsammans. Jag såg fram emot alla delar i produktion och jag kände mig trygg i arbetet med den yrkeserfarenhet som jag hade fått. I den produktionen var jag hemma i min egen miljö. Det är lätt att göra film i Finland, man arbetar fast man inte har så stora resurser, man kavlar upp ärmarna och gör det med finsk sisu och tillsammans som ett team. Den filmen är den mest personliga och den kom oväntat på mitt arbetsbord.
Dina filmer handlar ofta om medmänskliga relationer och den lilla människan och det är ofta barn och unga som har en avgörande roll i filmerna. Hur kom det sig att du började lyfta fram den här typen av berättelser?
Det är svårt att se sig själv utifrån men när man skall arbeta med en berättelse i flera år som måste man känna att man brinner för den. Berättelsen ska komma tillbaka i tankarna och engagera. Jag säger oftare nej än ja till projekt nuförtiden så det är viktigt att temat engagerar mig och att det också engagerar andra.
Vad har du för erfarenhet av den norska filmbranschen?
Jag har ingen hands on-erfarenhet men jag skulle med glädje motta ett norskt projekt och jag skulle gärna jobba med norska skådespelare. Norge har under de senaste 10-15 åren växt även internationellt. Man har bättre resurser i Norge och det norska hantverket och de norska filmmakarnas glädje är fint att se. Det finns resurser och drive och sättet att tänka lokalt men ändå slå igenom internationellt fungerar. Det finns en genuinitet i deras arbete.
Vad har du på gång just nu?
Jag har en handfull projekt på gång men jag har lärt mig att ingenting är säkert före inspelningen har börjat. Den som säger att i höst skall jag göra den filmen så ljuger, det finns klara projekt som inte blivit av även om man varit säker på att det skulle bli av.