Publisert 27.07.2015
Mirel Wagner är en fascinerande artist på många sätt.
Wagner blev upptäckt på en open mic –kväll, där hon uppträdde som hon gör idag – enkelt, med en enda gitarr och med egna kompositioner. Den amerikanska musikjournalisten Jean Ramsay, som råkade befinna sig på plats, såg på en gång talang och potential i den unga sångare-låtskrivaren Wagner. Med Ramsays hjälp fick Wagner – utan skivkontrakt eller en demo – chansen att banda in sina låtar i en studio några dagar. Efter bara två dagar hade Wagner spelat in 12 låtar, av vilka nio hamnade på hennes debutalbum, som i Finland publicerades våren 2011.
Även om skivan inte var en kommersiell succé, fick den mycket uppmärksamhet ute i världen. Ett och ett halvt år efter att den kommit ut listade amerikanska Time Magazine Wagner bland de ”11 Great Bands You Don’t Know (But Should)”. I februari 2014 skrev Wagner kontrakt med amerikanska skivbolaget Sub Pop. Efter det har den 27-åriga Esbobons karriär fått enormt språng; det andra albumet When the Cellar Children See the Light of Day (2014) fick mycket ros och Wagner vann som första finländare Nordic Music Prize i mars.
Mirel Wagner. Foto: Sofia Eriksson
Hemma på scen
Piknik i Parken, Oslos egen stadsfestival, har fortfarande fullsatt publik sista dagen trots kyligt väder. Festivalområdet är litet men hemtrevligt; det omringas av små matstånd och intima scenområden. Det fylls av glada miner med festivalbesökare som är välutrustade i gummistövlar och ylletröjor.
Wagner skall snart uppträda på Borggården, som snabbt fylls med knappa några hundra personer som väntar på artisten. Den steniga innergården vid Vigelandsmuséet är ett ypperligt ställe för Wagner musik, som är precis som sin omgivning: avskalad och kal. Wagner är känd för sin enmansorkester, där musiken är minimalistisk och lyriken, enligt gammal bluestradition, central.
Wagner ser nästan barsk ut på sina skivomslag – hennes image bygger på cigaretter som hänger i läppen och ögonen, som aldrig ler. Hon utmanar åskådaren med sin blick, som om hon vore likgiltig, men väl medveten om sitt eget värde. När Wagner äntligen stiger upp på scen är hon något annat än på bild. Hon är klädd i en grannblå femtiotalsklänning och hon ser överraskande liten ut bakom sin stora gitarr. Hon ser rar ut.
Men Wagners konsert visar sig vara allt annat än rar. Den är stark och intensiv, den håller publiken i sitt grepp från början till slut. Jag är nervös för min bänkgranne, ett litet barn på några år, men till och med hon är fångad, knäpptyst, under tiden som Wagner spelar. Wagner uppträder med ögonen stängda, som i en hypnos, och tackar publiken med små leenden mellan låtarna. Alla ljud och tystnaden som emellanåt ekar i Borggården är i Wagners händer, och under en timmes tid äger hon rummet. Publiken älskar henne.
Mirel bakom scenen
Efter spelningen träffar jag Wagner bakom scenen. Hon äter banan till mellanmål och skrattar, försöker svara på frågorna med full mun och jag förstår att hon inte mera är på jobb. Nu är hon bara Mirel. Hon är nöjd med spelningen, både med publikens engagemang och utrymmets akustik. Om hennes inspiration får jag ett lite vagt svar; den uppstår ur vad som helst, det levda livet och fantasin. Hon har sovit några timmar inatt, hennes tour manager Juha berättar att dagen har varit lång. Han är ändå nöjd med mängden spelningar; de har dem så det räcker, men inte för mycket.
Jag frågar Wagner vilken relation hon har till Norge, och hon berättar att hon inte är så bekant med landet, men att hon ändå är väldigt nyfiken.
”Jag har inte varit här så mycket. När jag var liten bilade vi här med familjen, men annars är Norge helt obekant för mig. Därför är det så kul att få vara här!”
Wagner är pigg, charmig, hon har lämnat sin intensitet på scenen och är – trots mina förhandsförväntningar – ödmjuk och lätt att närma sig. Vi tillbringar följande eftermiddag tillsammans, Wagner och Juha vill bekanta sig med Oslo innan de flyger hem till Helsingfors på kvällen. Vi pratar inte mera om jobb, för ingen av oss är mera på jobb. Vi pratar om hundar, om de höga hyrorna i Helsingfors och om en traditionell Kanadensisk målrätt som Wagner och Juha smakat på en av sina många arbetsresor. Jag glömmer att jag spenderar dagen med någon som alla i Finland snart kommer att känna till.
Skör men stark
Om jag någon gång tvivlat eller förundrat mig över Wagners framgång, gör jag det inte mera. I dagens musikbransch, där det känns att more is more och konstgjord musik och överflödig rekvisita får allt mer fokus, är Wagner en frisk fläkt i musikvärlden med sin gitarr och en liten vit lapp under skon, som påminner henne om låtordningen under spelningen. Hon behöver inget mer. Hon försöker inte vinna över publiken med något annat än det hon har med sig, än det hon är. Hon låter sina låtar tala för sig, den mörka rösten får eka och fylla rummet med historierna, som hennes gitarr ackompanjerar; vackert sköra, men samtidigt alltid skarpa och starka.
Mirel Wagner uppträdde på Piknik i Parken –festivalen i Oslo 28. juni 2015.