Den 11. september stiger Solja Krapu på veterantrikken tillsammans med andra nordiska slam-poeter och kör omkring i Oslo medan de läser sina dikter högt för passagerare. Slam-poesi är en genre med minst lika många uttryck som den har poeter – grenen innefattar nämligen också ett uppträdande.

websoljakrapu
Solja Krapu. Foto: Oles Datsko

Är processen att skriva traditionell lyrik och slam-poesi annorlunda? Tänker du olika från början, eller är det bara framträdandet som skiljer på dem?

-Jag har vuxit upp med att vi läste dikter högt ur böcker, alltså finska klassiker. Jag tyckte att bra poesi var njutbart som musik.

När jag skriver dikter är det naturligt att tänka hur de låter, och hur de känns i munnen, oavsett om de kommer att framföras på scen eller inte. Sedan fungerar olika dikter olika bra att framföras. Ofta pratar jag högt när jag skriver dikt. Och det händer att jag testar halvfärdiga dikter på vänner eller på publik, bara för att själv känna hur de känns på riktigt.

Det är svårare att uppfatta diktens innehåll bara genom att lyssna på den en gång, än att ha den på papper framför sig och kunna läsa om och om igen. Därför fungerar en dikt som går att förstå – eller som publiken kan uppfatta som bilder, känslor, stämningar eller budskap – bättre på en scen, än en dikt som är väldigt abstrakt. Abstrakta dikter fungerar naturligtvis också, men de kräver mer av både den som framför och den som lyssnar.

I poetry slam läser man endast en dikt i taget. Därför är ofta just slam-dikter lite längre. Det är för att publiken ska hinna komma in i tanken. De har ofta också upprepningar, ungefär som en kort refräng.

Hur har din väg till att bli Sverigemästare i poetry slam sett ut?

-Tidigare skrev jag dikter med bilder. Jag uppträdde med att måla med färg på svartvita bilder, eller gjorde lakanspoesi, en slags diktshow. Jag hade uppträtt med mina dikter i ungefär fem års tid när jag fick veta att man i Rinkeby i Stockholm tävlade i poetry slam. Jag åkte dit från Umeå och tävlade. Eftersom mina dikter var rätt så korta på den tiden satte jag ihop ett antal dikter som passade ihop, till treminutersdikter. Det gick så bra att jag kom med i det svenska teamet på fyra poeter, som fick åka med till Amerika och delta i deras nationella tävlingar. Samma höst vann jag svenskt mästerskap för första gången, och nästa år igen.

Det som också är intressant med dig är att du jobbar med två språk – känner du att du jobbar lika med finskan och svenskan? Eller går det ens att jobba lika med två så olika språk?

-Svenskan har under nästan 40 år varit mitt viktigaste språk. Under en period hade jag i princip glömt hur man på riktigt använder finskan. Nu arbetar jag på att lära mig finska igen, och att kunna skriva dikter på finska. Vet inte om jag någonsin kommer att hinna återerövra det helt. Jag som hade älskat mitt modersmål innan jag som femtonåring flyttade till Sverige. Jag har översatt några av mina dikter och det är ett bra sätt att komma in i språket. Jag har fått mycket hjälp av min man, som är finsk. Mitt tips för all språkerövring: förälska dig!

Språket är så mycket mer än orden. Det är ett helt samhälle, ett sätt att leva.

Vad är det som inspirerar dig till att skriva?

-Livet, allt jag hör, allt jag ser, och vilka tankar det väcker hos mig. Ofta vardagliga bagateller som kanske växer till större betydelser.

Tusen tack, Solja! Det blir jättekul att få höra dig tillsammans med de andra poeterna i september. Kan du ännu berätta hurdan din relation till Norge är?

-Jag har varit i Norge några gånger, både i Oslo och på andra ställen. En isig vinter för några år sedan fick jag åka med den nordsamiska bokbussen längs svindlande vägar i Nord-Norge, för att läsa ur min dikt-abc-bok för skolbarnen. Barnen rusade in i bokbussen som kom med en extratur. Jag gillar Norge.

Tekst: Sofia Eriksson/FINNO
Publicerat: 24.8.2015

juhla kevat 2