Fotofestivalen Nordic Light International Festival of Photography arrangeras varje år i den lilla kuststaden Kristiansund på Norges västkust. Festivalen samlar såväl stora namn, studerande som fotointresserade från hela världen. Programmet bestod bland annat av utställningar, föreläsningar, diskussioner och filmvisningar. Årets festival arrangerades 3-7.5.2017 och en av gästerna var den finska fotokonstnären Elina Brotherus. Andra kända namn var bland andra den brasilianska Mona Kuhn, amerikanerna Todd Hido och Peter Turnley samt den norska Lene Marie Fossen.

Brotherus är en av Finlands internationellt mest kända fotografer. Brotherus, bosatt både i Finland och Frankrike, porträtterar ofta människan och den nakna kroppen samt utforskar människans känslolandskap genom att själv agera som modell. Brotherus fotograferar även tomma landskap. Flera av hennes bilder granskar också människans relation till omgivningen.

Brotherus har gett ut ett flertal fotokonstböcker och hennes arbeten visas internationellt, senast bland annat med soloutställningar på Åbo konstmuseum och på Mindepartementet i Stockholm (2017), på Le Pavillon Populaire och Fotohof i Salzburg (2016) samt på grupputställningar på Bibliothèque nationale de France i Paris (2017), Musée Nicéphore Niépce i Chalon-sur-Saône och på MAC Museo de Arte Contemporáneo – samtidkonstmuseet i Santiago de Chile (2016). Brotherus har tilldelats flera priser, bland annat Finlands statspris i fotokonst 2008 och senast Carte Blanche PMU 2017-priset. Just nu är hon också nominerad till Prix Elysée-priset 2017.

Utställningen som visades på festivalen i Kristiansund bestod i huvudsak av verk ur serierna Artist and her model (2005-2011), Carpe Fucking Diem (2011-2015) och Les Femmes de la Maison Carré som Brotherus fotograferade sommaren 2015. Fotografierna är tagna i det enda Alvar Aalto-huset i Frankrike, huset Maison Louis Carré som Aalto ritade 1959. Kännetecknande för serien är dialogen mellan olika platser inne och ute och användningen av reflektioner, speglar samt av ljus och skuggor. Utställningen består också av enskilda verk ur andra av Brotherus serier. – Enligt mig lever fotografierna både i nutid och dåtid, och passar därför bra tillsammans i en utställning med äldre verk, berättar Brotherus.

Foto: Elina Brotherus (2012).

Festivalens medverkande håller också öppna föreläsningar och olika diskussionstillfällen. Brotherus föreläsning tas emot med entusiasm av publiken. Hennes avslappnade och ärliga sätt att betrakta livet får ett varmt mottagande av publiken, där många skratt hörs. Under Gallery talk är publiken mest intresserad av hur Brotherus förhåller sig till nakenhet. – I konstsammanhang är det helt naturligt för mig, konstaterar Brotherus. Andra frågor som ställs är hur det fungerar att själv agera modell. Brotherus ger exempel på hur hon brukar posera och lutar sig vant mot utställningsutrymmets vägg. Hon riktar blicken mot publiken och skapar med sitt kroppsspråk och sin närvaro samma känsla som i sina fotografier. Efter diskussionen förflyttar publiken sig till nästa programpunkt och en glad konstnär sätter sig i utställningsutrymmets designstol. – Jag fick just höra att alla mina böcker har blivit slutsålda i shoppen!

Du berättade att du i viss mån har fotograferat i Norge. Har du haft någon utställning här tidigare?

Jag har haft två utställningar här tidigare. Det är säkert över 10 år sedan. Den ena var hos er, alltså Finsk-norsk kulturinstitutt, i det skede då ni fortfarande hade ett eget galleri och den andra utställningen var i Svolvær på Lofoten. Där fanns och så vitt jag vet finns fortfarande en konstfestival som heter LIAF alltså Lofoten International Art Festival.

Vad har du på gång just nu?

Det projekt som det är mest brådskande med just nu är min utställning på Pompidou-centret i Paris i slutet av september. Den hör samman med Carte Blanche PMU 2017 -priset som jag har fått. Till priset hör att jag gör en helt ny fotografiserie som blir både till en bok och till en soloutställning i Pompidou-centret. Jag medger att det är ganska stor press då tidtabellen är så snäv. Överlag tycker jag om att göra nya, omfattande serier under flera år. Sedan dess att priset tillkännagavs i februari har jag bara haft mindre än ett halvt år på mig. Alla bilderna ska vara färdiga i början av juni. Den här gången använder jag också en annan modell i tillägg till mig själv, så jag är också beroende av hennes tidtabell, vilket kan vara en utmaning  säger hon skrattande.

Hur kom det sig att du började ta självporträtt och lyfta fram människokroppen i dina bilder? Vad är inspirerande med just kroppens närvaro?

Det beror egentligen på två personer som båda förtjänar ett tack. Då jag gick i konstskolan var det två flickor i min klass, Aino Kannisto och Maarit Hohteri, som ofta tog självporträtt. De samarbetade ofta och gjorde galna fotoprojekt. I något skede tog de mig med och uppmuntrade mig. På den tiden var jag fortfarande blyg. Jag kommer ihåg den stunden då jag för första gången såg mig själv på en bild jag själv hade tagit. Jag hade fotograferat mig själv till en kurs i grafisk design och till ett visitkort. Och då jag såg fotot, eller i själva verket negativen, reagerade jag  starkt: ”det här kan jag inte använda”. Jag tyckte att jag såg hemsk ut och att bilden var förskräcklig. Jag var då 24 år och helt säkert vackrare än någonsin. Trots det ansåg jag att bilden var hemsk och att det inte går att se på den. Senare blev jag kvitt min blyghet. Nuförtiden är jag fullständigt bekväm och nöjd med mitt utseende. Men det stöd och ”kom och lek med oss”-inställningen som mina kurskamrater gav mig i början av min karriär var väldigt viktigt.

För det andra påverkades jag säkert också av tidsandan för den tid då jag studerade, alltså under 90-talets andra hälft. Kvinnliga konstnärer och kvinnlig identitet började lyftas fram mer under den tiden. Man ansåg det intressant att kvinnor utforskade den egna kvinnligheten och identiteten samt kvinnans roll i samhället och i fotokonsten.

Sen flyttade jag utomlands och började resa mycket till följd av mina utställningar. Jag fotograferade ofta under utställningsresorna, och det gör jag fortfarande. även nu för tiden. Jag är oftast ensam på resorna. Jag fotograferade till viss del tomma landskap, men på vissa platser tänkte jag att bilden skulle växa om en människa fanns med i den. Eftersom jag inte hade någon annan att fotografera blev det så att jag själv gick med i bilden. Sen blev jag van och har fortsatt med det.

Det som är speciellt intressant för mig nu är att jag kan jämföra äldre och nyare bilder. Jag kan se hur tidens gång blir konkret då jag jämför foton från olika tidsperioder. Det är kännetecknande för fotograferingen och däri gömmer sig magin. Jag brukar säga att fotografering är som en tidsmaskin. Bara genom att flytta blicken kan vi hoppa 20 år fram- eller bakåt i tiden och jämföra vad som har ändrats och inte.

I din fotokonstbok Les Femmes de la Maison Carré (2015) skriver Susanna Pettersson att du söker, gör, hittar och tar bilder. Du ingriper inte utrymmet utan väcker det till liv med närvaron av en människa. ”Brotherus går in genom gången till en av den moderna arkitekturens mest ikoniska byggnader och gör av erfarenheten det till sitt eget.” Vad leder dig till att fotografera i dessa utrymmen?

Slumpen. Mitt favoritarbetssätt är att jag åker något ställe jag aldrig tidigare besökt och börjar gå runt. Av erfarenhet har jag lärt mig att jag alltid hittar nånting intressant bara jag har tid. Just det där letandet tycker jag är roligt. Det är lite som att jag skulle gå runt på en stor loppmarknad och titta på föremål utan att veta vad jag letar efter, men jag känner igen vad det är jag vill ha genast då jag ser det. Det är alltså väldigt intuitivt. Foton av vida utrymmen är arketypiska bilder för mig. Jag söker mig ofta till havet eller skogen. Dessutom har jag en svaghet för reflekterande ytor. Jag tycker också det är intressant med stora utrymmen där man samtidigt kan gömma sig men ändå synas.   

Under festivalen har många hänvisat till dina verk som dystra och frågat om orsaken till ditt sorgsna uttryck i bilderna. Vad anser du om det?

Mitt standardsvar är oftast att finns det någon som ler då de är helt ensamma. Då jag tar bilder, är jag ensam. Att jag inte ler på bilderna är liksom en neutral grundposition. Jag ser det inte som ett tecken på sorgsenhet, utan mer som ett blanco som inrymmer tankar.

För det andra – det finns egentligen flera svar, neutraliteten är en grej – då jag började med fotografering fotograferade jag med en stor kamera och för långsam film. På den tiden var slutartiden ganska lång såvida det inte var starkt dagsljus. Att fotografera rakt mot solskenet mitt på dagen har aldrig någonsin intresserat mig visuellt. Och då man fotograferar i morgon- eller kvällsskymningen brukar slutartiden vara flera minuter lång. Försök då att hålla leendet oförändrat i tre minuter!

Tredje orsaken är mitt intresse och min vilja att vara ett kontinuum för en viss tradition. Jag tänker på fotografier av människor från 1800-talet. Människor är överlag allvarliga på de bilderna. Att fotografera har på något sätt varit en allvarlig sak. Fotograferingstillfället har varit betydelsefullt. Leendet har kommit med i bilden betydligt senare i och med utvecklingen av mindre kameror och snabbare filmer under 30-talet och framåt. Tanken om att jag genom att på något sätt vara stilla i bilden fortsätter med en tradition som började med att människor satt som modell för målaren. Och där satt man i flera timmar, till och med flera veckor.

Den här leendekulturen är alltså ganska ny. Och ett leende i en bild, som jag också sa i diskussionen, passerar man snabbare. Det har vi blivit vana vid i och med snapshot-bilder. En annan lösning då man vill skapa en bild som håller blicken till sig längre är att inte alls visa ett ansikte. Om jag vänder ryggen mot kameran finns det mer utrymme för tolkning och tid och är på ett visst sätt mer öppet för åskådaren. Då åskådaren inte behöver bli direkt konfronterad kan hen följa med i sin egen takt och på det här viset kan man se på landskapet tillsammans.

Bland dina bilder ser man ofta bilder som är tagna mot en spegel. Hur ska man göra om man själv vill ta en sådan bild?

Då man vill ta en bild där ens egen spegelbild men inte kameran syns i spegeln finns följande trix: Sätt kameran på ett stativ – eller ge den åt assistenten om du har en sån – och ställ dig mot spegeln så att du inte ser din egen spegelbild, bara kameran. Eftersom ljuset rör sig linjärt och infallsvinkel alltid är den samma som reflektionsvinkeln blir det så att då du ser kameran, ser kameran dig!

 

www.elinabrotherus.com 

Text: Iiris Tarvonen / FINNO

Publicerat: 7.6.2017

juhla kevat 2