Till ära av FINNOs 20-årsjubileum presenterar vi finländare som är bosatta i Norge och arbetar inom kulturbranschen samt norrmän som genom sina jobb blivit bekanta med Finland.

Sonja Siltala är en finsk fotograf som bosatt sig i Nordnorge. Hon har fotograferat Finnmarks kväner och är aktuell med en ny fotoserie. Hennes fotografier har ställts ut både i Finland och Norge.

Kan du berätta kort om dig själv och ditt jobb? Hur kom det sig att du flyttade till Norge och började jobba här?

Jag är fotograf och mamma till 6-åriga Venla. Jag jobbar i bildarkivet vid Finnmarks landskapsbibliotek, och mitt ansvarsområde innefattar arkivering av gamla fotografier från Finnmarks område och även dokumentering av nutiden. Jag tog min magisterexamen i fotokonst från Konstindustriella högskolan i Helsingfors år 1997. Jag blev tipsad att söka platsen som assistent till ett fotodigitaliseringsprojekt i Vadsø hösten 2000. Då var det inget som hindrade mig från att åka till ett nytt och främmande ställe. Efter studierna och examen hade jag varit ett tag arbetslös, varit visstidsanställd fotograf vid Helsingfors stadsmuseum och jobbat med egen fotokonst på bidragspengar och deltagit i utställningar. Till en början var det meningen att jag skulle stanna ett eller två år i Norge, hittills har det blivit 17 år i Finnmark.

Vad har du på gång just nu?

Jag har precis blivit klar med fotoserien ”Finlendere i Finnmark”. Bilderna och utställningen är en del av den nordiska arkivdagen i Finnmarks landskapsbibliotek och firar samtidigt också 100-åriga Finland. De finska invandrare som jag har fotograferat har kommit till Nordnorge under fem olika årtionden, den äldsta 1963 och den yngsta 2004. Bilderna finns för tillfället till påsyn i biblioteken i Vadsø och Porsanger, och senare under 2018 eventuellt också i Båtsfjord och Tana. I maj var jag tjänstledig och gjorde en fotoperformativ bildserie tillsammans med Katariina Angeria och Merja Briñón för Kven Connections finsk-norska samarbetsprojekt. Projektets grundidé var att granska kvänkultur med samtidskonstens medel. I bilderna framställdes vi i olika landskap, iklädda folkdräkter. Vi upplevde att folkdräkterna hjälpte oss att uppnå något väsentligt gällande kvänernas öden och utmaningar i livet på nytt land över hundra år bakåt i tiden. Utställningen åker vidare efter Vadsø museum till Arktikum i Rovaniemi i april 2018.

Sonja kuva

Sonja Siltala. Foto: Katariina Angeria, Merja Briñón & Sonja Siltala (2017).

Under din karriär har du fotograferat kring många olika ämnen allt från människor till naturen och ett av dina projekt dokumenterar kväner i Nordnorge. Hur fick du inspiration till detta projekt?

Det stämmer, att jag har jobbat med kväntemat förut. När jag kom till Norge kämpade jag till en början med min rostiga svenska. Rätt snabbt lade jag märke till finskbesläktade namn och stötte på folk som talade ”gammaldags finska”. Kopplingen och förståelsen för kväner uppstod naturligt via språket, och glädjen var ömsesidig. Jag fotograferade under en lång tidsperiod vid sidan om mitt dagliga arbete, sammanlagt under sex års tid. Slutresultatet blev fotoboken ”Tunturin ja meren kansa” som blev klar 2007, och en utställningsturné i Finland och Norge. Fotoprojektet med kväner har på ett sätt stadgat mig i Finnmark. Jag har bekantat mig med den norra regionens historia och släktenas mångfald, och jag har också haft stor nytta av det i mitt arbete i bildarkivet.

Vad är det bästa och det mest utmanande med ditt jobb?

Det bästa i mitt fotografyrke är att själva fotograferandet och motiven ständigt drar en i nya riktningar. Att träffa nya människor i samband med fotografering är alltid lika spännande och intressant. Att fotografera landskap och natur är friare och jag kan samtidigt till och med gå på utflykt och ta med min dotter. Med hjälp av fotograferingen har jag lärt mig nya saker, bland annat att känna igen fåglar. I bildarkivet i sin tur upplever jag de bästa stunderna när de sökta bilderna hittas och kunden är nöjd. Bildlagring och oron över hur digitala bilder kommer att bevaras om några decennier skapar utmaningar. Upphovsrätt och tillstånd som har med publicering av bilder att göra är också saker som förvirrar och tar tid.

Vad är det mest spännande inom den norska kulturen just nu?

Deichmanske-huvudbiblioteket i Bjørvika i Oslo står klart 2019 och får Edvard Munch-muséet som sin granne 2020. Bägge två är stora kultursatsningar, kulturfrämjare och inspiratörer också för kommande generationer. Jag är också imponerad av norska (i stort sett) volontärbaserade konstföreningars verksamhet, att de aktivt ställer ut kvalitativ konst också på små orter.

Till ära av FINNOs 20-årsjubileum presenterar vi finländare som är bosatta i Norge och arbetar inom kulturbranschen samt norrmän som genom sina jobb blivit bekanta med Finland.

Melis Jaatinen är en mezzosopran utbildad i Finland och Norge, och hon framför både opera, oratorier och kammarmusik. Hon har debuterat vid Norges nationalopera år 2014 och har framfört bland annat nordisk vokalmusik tillsammans med Juho Alakärppä vid operan år 2015.

Kan du berätta kort om dig själv och ditt jobb? Hur kom det sig att du flyttade till Norge och började jobba här?

Jag är uppväxt i ett mångkulturellt hem i Finland. Min mamma är turkisk och min pappa är finsk. När jag var fjorton år gammal flyttade vi utomlands på grund av pappas arbete. Vi bodde bland annat i Norge, dit jag också återvände för att studera efter att ha tagit studentexamen från Sibelius-gymnasiet i Helsingfors. Först studerade jag musikvetenskap vid Oslo universitet i ett par år, men förstod snart att det inte skulle bli någon musikvetare av mig. Sången var min passion.

Jag inledde mina sångstudier vid Norges musikkhøgskole. Eftersom jag redan vid det skedet hade hunnit tillbringa flera år utomlands, var det viktigt för mig att skapa starka musikaliska rötter till Finland. Så jag fortsatte mina studier vid Sibeliusakademin i Helsingfors. Fem väldigt späckade och lärorika år gick snabbt. Jag är fortfarande mycket tacksam för den mångsidiga utbildningen som jag har fått där.

Efter att ha tagit magisterexamen fick jag jobb vid Finlands nationalopera, där jag fungerade som solistpraktikant i två år. Jag fick uppträda mångsidigt, både i stora och små roller, och fick samtidigt lära mig grunderna i operasångaryrket.

Trots att jag bara tillbringade ett år i Norges musikkhøgskole, har det varit ett väldigt betydelsefullt år i mitt liv. Där träffade jag nämligen min man, som är jazzsaxofonist. Därför ter det sig naturligt, att jag slutligen kom tillbaka till Norge, där jag nu har bott i drygt fem år. Vi har också en 4-årig dotter. Tiden flyger…

Vad har du på gång just nu?

Just nu sjunger jag vid Finlands nationalopera i La Traviata, i rollen som Flora. Om ett par veckor flyger jag till Nordnorge, där jag sjunger i NOSO:s (Nordnorsk Opera og Symfoniorkester) galakonsertserie under nyår. Vi kommer att uppträda på flera orter.

Melis kuva

Melis Jaatinen. Foto: Mikko Mäntyniemi.

Du har uppträtt på både finska och norska operascener. Vad är enligt dig typiskt för den norska operakulturen?

I Norge framförs opera aktivt runtom i landet. Detta möjliggörs av mångsidiga kulturcenter, men också tack vare en medveten kulturpolitik, som strävar efter att garantera en jämn fördelning av kultur i hela Norge. Opera- och konsertturnéer är mycket vanligare i Norge än i Finland.

Vad är det bästa och det mest utmanande med ditt jobb?

De perioder då jag är tvungen att vara borta hemifrån känns utmanande i mitt arbete. Till exempel, beredningen av en ny operaproduktion kräver i genomsnitt en fem veckors repetitionstid. När man ännu lägger till föreställningsdagarna, kan hela produktionen sträcka sig från två till tre månader i sin helhet. Då är det utmanande att organisera familjens vardag.

Det bästa med mitt jobb är själva musiken, och att jag får jobba med musik varje dag. Sången är för mig ett verktyg, som jag får använda för att förmedla musik i olika former. Jag trivs lika bra på en operascen som bakom en flygel medan jag sjunger till exempel Lied och annan kammarmusik.

Vad är det bästa i den norska kulturen enligt dig?

Norrmän är positiva och jordnära människor, och det märks också i deras kultur. Uppskattningen av traditioner och till exempel det aktiva användandet av dialekter runtom i landet tycker jag är fint.

Det är först i Norge som jag lärde mig förstå att skidning kan vara roligt! (I Finland var det bara en jobbig plikt, som man var tvungen att fullfölja ett par gånger om året på gymnastiktimmen.) I skidspåret välkomnas skidåkare i alla åldrar och nivåer.

Jag tycker också det är fint, att man i Norge har en lång pappaledighet och att allt fler par har möjligheten att dela på ansvaret för att ta hand om barnen. Även om man också i Norge har en lång väg kvar för att uppnå jämställdhet mellan könen, så sker det tydliga framsteg i samhället.

Till ära av FINNOs 20-årsjubileum presenterar vi finländare som är bosatta i Norge och arbetar inom kulturbranschen samt norrmän som genom sina jobb blivit bekanta med Finland.

Ulla Schildt är en finländsk fotograf som är bosatt i Oslo. Hon har studerat i Finland och Irland och har ställt ut internationellt i både separat- och grupputställningar.

Kan du berätta kort om dig själv och ditt jobb? Hur kom det sig att du flyttade till Norge och började jobba här?

Jag är frilansfotograf. Jag har studerat fotografering i Dublin och Helsingfors och flyttade till Oslo år 2007, genast efter att jag tagit examen. Jag jobbar med både kommersiella projekt och konstprojekt.

Jag har en norsk sambo och en femårig son, Emil. Jag flyttade från Finland som 19-åring och trivs bra utomlands. Oslo är en trevlig stad och jag kommer troligen att bo här permanent.

Vad har du på gång just nu?

Just nu är jag på tåget på väg hem från Heimdal som ligger nära Trondheim. Min senaste utställning, som precis demonterades, visades där. I mars deltar jag med nya verk i en grupputställning i Köpenhamn i Danmark. Efteråt fokuserar jag på att skriva en bok som förhoppningsvis blir färdig 2018-2019. Jag har också påbörjat ett nytt projekt som baserar sig på min mors liv i Finland efter kriget och hennes resa från Taivalkoski till Uleåborg. Detta projekt är väldigt personligt och handlar om familj, minnen och uppväxt.

Du har ställt ut i en rad olika sammanhang både i Norge och utomlands. Vad är enligt dig typiskt för den norska fotografibranschen?

I Finland har Helsinki School haft en viktig roll inom marknadsföring och presentation av fotografi. På Irland har den politiska fotografin däremot en viktig ställning även inom konstfotografi. Några norska namn, såsom Tom Sandberg och Torbjørn Rødland, är kända utomlands. Den norska konstfotografin reflekterar ofta kring fenomenologi och bygger på koncept. Abstrakt fotografi är en populär inriktning.

ulla

Ulla Schildt. Foto: Ulla Schildt.

Vad är det bästa och det mest utmanande med ditt jobb?

Jag tog min fotografexamen för 10 år sedan, men jag anser att fotograferingen fortfarande är en oändligt intressant konstform. Nackdelen i mitt yrke är den ekonomiska biten: Som frilansare vet man aldrig hurudant nästa år kommer att bli och det är svårt att få stipendier, speciellt eftersom jag inte är norsk och inte har studerat i Norge.

Vad är det mest spännande inom den norska kulturen just nu?

Henie Onstad Kunstsenter kommer att fokusera på fotografi under de kommande fem åren, och jag väntar på deras kommande utställningar och seminarier med spänning. Oslo Fotogalleriet är också väldigt aktivt och leds av en intressant kurator, Stephanie Spreter. Många små gallerier, som Tenthaus, Kunstplass [10] och NoPlace arbetar med intressanta projekt. Utställningsserien vid Munchmuséet som kopplat ihop samtidskonst och verk av Edvard Munch har varit spännande. Kulturbyrået Mesén har gjort många fina projekt tillsammans med olika konstnärer, också med finska konstnärer.

Till ära av FINNOs 20-årsjubileum presenterar vi finländare som är bosatta i Norge och arbetar inom kulturbranschen samt norrmän som genom sina jobb blivit bekanta med Finland.

Minna Hannila Hager är en finländsk kläddesigner och visualist som studerat i både Finland och Norge. Hon har tidigare arbetat med andra klädmärken, men nu designar hon sitt eget Vaudeville-märke.

Kan du berätta kort om dig själv och ditt jobb? Hur kom det sig att du flyttade till Norge och började jobba här?

Jag är en finländare som bor och jobbar i Norge. Jag är magister i kläddesign. Ursprungligen flyttade jag till Norge för att studera kläddesign på en norsk högskola, men under studietiden träffade jag också min partner här och vi har fått fyra barn tillsammans.

Vad har du på gång just nu?

Jag arbetar med mitt eget klädmärke. Vaudeville fokuserar huvudsakligen på jeans men utökas så småningom också med andra produkter, såsom collegetröjor och t-skjortor. Vid sidan om klädmärket jobbar jag också regelbundet som visualist.

Vad är enligt dig typiskt för den norska klädbranschen?

Den norska klädbranschen har gått mycket framåt under de senaste tio åren. Nya och små klädmärken stöds och uppmuntras, men allt som allt är branschen osäker till och med för de större märkena. Konkurrensen bland de kommersiella klädmärkena är hård och det är en självklarhet att utanförstående investerare stöder dem ekonomiskt.

Minna kuva

Minna Hannila Hager. Foto: Peder Herlin Solberg.

Vad är det bästa och det mest utmanande med ditt jobb?

Det bästa i mitt jobb är kreativa designperioder, då jag får koncentrera mig på att skapa nytt med olika färger och material utan kompromisser. Det mest utmanande är att få budgeten och tidtabellerna hålla. I produktutvecklingsprocessen händer det alltid något oväntat som försenar projekt och ökar kostnader.

Vad är det bästa i den norska kulturen enligt dig?

Det bästa i den norska kulturen är att människor är hjärtliga och sociala. De gillar att hälsa och prata med varandra. På många sätt är norrmän väldigt likadana naturbarn som finländare. Därför har det varit relativt enkelt att som finländare känna sig hemma i Norge utan kulturkrockar.

Til ære for FINNOs 20-årsjubileum presenterer vi finner som er bosatt i Norge og arbeider innen kulturfeltet og nordmenn som har blitt kjent med Finland gjennom jobben sin.

Markku Salonen er en finsk operasanger som har jobbet lenge som freelancer innen musikkbransjen, hatt en rekke solistoppdrag og turnert blant annet med Berlin Filharmoniker. Nå bor han i Norge og jobber i Operakoret på Den Norske Opera & Ballett.

Kan du fortelle litt om deg selv og jobben din? Hvorfor flyttet du til Norge og begynte å jobbe her?

Jeg har jobbet som operasanger her i Operakoret på Den Norske Opera & Ballett siden 2007. Jeg er utdannet i Sibelius-Akademiet i Helsingfors og i to forskjellige høgskoler i London.

Jeg har jobbet hele livet mitt som freelancer: Først jobbet jeg som gitarist i Finland og som freelance-operasanger. En vakker dag innså jeg at jeg har tre døtre, så det kunne være veldig fint å ha en fast ansettelse i et sted. Så tenkte jeg også at det kunne vare fint å være ansatt i ett av de nordiske landene. Jeg hadde jobbet sammen med en norsk operasanger i Tryllefløyten i Frankrike i slutten av 90-tallet og hun hadde fortalt meg at de endelig hadde besluttet å bygge et nytt operahus i Oslo. Jeg husket det, men det var egentlig bare en tilfeldighet at jeg så at de søkte sangere her. Jeg kom til prøvesang og fikk jobben, og hele familien flyttet hit i 2007.

Hva arbeider du med nå?

I slutten av november hadde vi premiere av Alban Berg sin opera Wozzeck. Nå starter vi å øve regi av Bellinis Norma og fortsetter med å øve musikken av Donizettis Lucia Di Lammermoor. På våren kommer repriser av Puccinis Tosca, Verdis La Traviata og en ny produksjon av Mozarts Don Giovanni. I tillegg står det et par større konserter i programmet. Man kan vel si at det er nok å gjøre helt til starten av sommerferien.

markkusalonen

Markku Salonen. Bilde: Erik Berg.

Du har jobbet i mange ulike land i løpet av karrieren din. Hva skulle du si er typisk for å jobbe i den norske teater- og operabransjen?

Vi er jo i Norden, så måten å jobbe på ligner mye det hvordan vi jobber for eksempel i Finland. Jeg har ikke jobbet i Sverige eller Danmark, men jeg kunne tenke meg at arbeidsmåten også ligner ganske mye den i de andre landene, kanskje på grunn av lignende samfunnsmodeller. Det er litt vanskeligere å sammenligne bransjen her med andre land utenfor Norden på grunn av at jeg har jobbet på utlandet som freelancer. Det er en helt ulik situasjon å jobbe som freelancer enn å jobbe som fast ansatt og komme til den samme arbeidsplassen dag etter dag og år etter år.

Hva synes du er det beste med den norske kulturen?

Jeg vil si at det beste, og kanskje samtidig det mest utfordrende, er at operakulturen i Norge er ganske ung. Det gir mer muligheter å være med og skape rammer rundt operakulturen fordi den ikke er så ferdigutviklet ennå. Jeg synes det er veldig positivt. På grunn av ulike muligheter har jeg for eksempel blitt mer og mer interessert også for rammene rundt å lage kunst. Siden 2011 har jeg satt som tillitsvalgt for 53 operasangere i koret, og i to år har jeg også vært en kunstnerisk representant i styret til Den Norske Opera & Ballett. Det er veldig spennende og givende å være med og se at også kunstnere har mulighet å påvirke virksomheten på denne måten.

 

vuosi syys